Jag dör, jag dör verkligen.

Jag sluter mina ögon och väntar på att trycket i maggropen ska upphöra. Det gör det inte, det känns snarare som att någon syra kommer att stötas upp ur min matstrupe i vilken sekund som helst. Jag sväljer hårt.

Ljudet från jetmotor ett och två, ett rosenrasande vrål, som om de där motorerna krigade för vår befintlighet. Jag är fullständigt livrädd, mitt hjärta bultar i bröstkorgen. Det känns som att det är på väg ur mig, tillsammans med magsyran. Men halsen är trång, jag kan inte andas. Jag kan inte få ut någonting ur munnen. Bom - stopp. Jag bara svettas.

Jag öppnar ögonen. Michaela halvligger i stolen bredvid mig. Hon blundar. Efter att ha studerat henne en stund konstaterar jag att hon sover. Hennes huvud gungar i samma takt som flygets gungningar. På andra sidan av gången sitter en äldre man, som sover. Hans mun är halvöppen och man kan ana saliv i ena mungipan. Michaela och mannens huvud kastas från höger till vänster i samma takt. De är i samma vagga, det är vi allihop.

Jag känner hur jag äts upp av svarta prickar. En känsla av att lätta från jorden griper tag i mig. Jag hör hur de säger från cockpit att det inte är något farligt, utan att turbulensen snart är över och att värdinnorna kommer att ta hand om oss om ett litet tag. När vi är ovan Portugal kommer vi att kunna avnjuta middag. ”Visst, som om det skulle kunna lugna mig. Hur långt kan det var dit då? Två timmar till? ” mumlar jag för mig själv.

Ångest. Varför har jag inte hunnit göra mer?

Jag blundar hårdare och kramar mina händer hårt. Ingen får se hur de skakar. Det gör ont, fruktansvärt ont. Men jag struntar i det, det kommer förmodligen att vara mer smärtsamt när vi kraschar i marken.

”Hur mår du?” frågar Michaela strävt. Jag lutar mig framåt och tar upp mitt anteckningsblock ur mitt handbagage samtidigt som jag mumlar att vi fortfarande lever. Hon skrattar åt mig och säger att skakningarna har blivit lindrigare. Jag rätar på mig och känner efter, hon har rätt. Jag drar en lättad suck och lägger ner anteckningsblocket igen. Inget avskedsbrev nu, det får vänta i några år.


Blott ett minne från min flygresa ifrån Gran Canaria.