Springmasken

Jag går runt i rummet med huvudet i händerna och mumlar hastigt någonting bara för att slippa höra vad jag tänker. Min hastigt klarnade, perversa hjärna säger mig nämligen att det är just det jag är, jag är verkligen en springmask. Världen är verkligen en vidrig ändtarm och jag kommer aldrig att få veta hurdant det sanna universum är, eller den sanna medvetenheten, det sanna ljuset, inför vilket det som finns här är en kloak. Hjärnan säger att jag bara är en sörja av kött och blod, vener och artärer, brosk och slem, och att hjärnan bara är ett eländigt medvetande som nätt och jämnt förmår inse sitt eget elände. Cartarescu