Vemod

Vemodet. Det är den där obehagliga känslan som nästan, men bara nästan, gör ont i inombords. Den där känslan man har dagen efter att jag varit lite för berusad, när jag sitter som jag gör nu, hemma och lyssnar Whitesnake. Jag målar och tänker. Jag försöker minnas, få de sista pusselbitarna på plats. Jag vrider och vänder på bitarna, söker efter helheten. Och så kommer den där känslan, vemodet, som skulle kunna vara ångest eller deppighet, men det är det inte. Jag minns, mer ler ändå åt det. Det var igår. Fan vilket midsommar. Fan.

Känner du kanske igen dig i att sitta på bussen till jobbet en regning och grå januarimorgon och du låter dig själv försvinna i musik till den grad att man får tårar i ögonen? Man vet inte varför. Stirrar ut genom fönstret, nästan frenetiskt, på ingenting för att inte folk ska se att man sitter på bussen och nästan gråter. Som om man då skulle bli tvungen att förklara sig för dessa människor, och man vet att de inte skulle förstå.

Jag och Camilla, midsommar 08